Väster om farleden mellan Södertälje och Landsort ligger ön Oaxen. Namnet Oaxen är svårförklarat. Några forskare menar att namnet kommer ur "Ohagsön", dvs att ön låg i vägen för sjöfarten. Ön har en ovanlig berggrund som till stor del består av kalksten. I äldre tider var ön obebodd, men vid mitten av 1800-talet började en brytning av kalksten. Utvinningen av kalksten fortsatte med växlande framgång fram till 1867. Då började man bränna kalken på ön och året därpå startades "Karta & Oaxen kalkbruk".
Efterfrågan på kalk ökade under slutet av 1800-talet fill följd av ett ökat byggande i framförallt Stockholmsområdet. Det betydde god avsättning för den kalk som framställdes på Oaxen.
Från början gick de flesta leveranserna av kalk från ön med båt. När driften rationaliserades efter andra världskriget, övergick man dock mer och mer till transporter med lastbil via den färja till Mörkö som fortfarande är i bruk.
För de boende på den lilla kalkrika ön var förhållandena till en början ganska eländiga. Men det blev allt bättre i takt med att kalkhanteringen utvecklades. Under 1880-talet fick man butik och skola på ön. Framåt sekelskiftet uppfördes en rad nya bostadshus och innevånarantalet steg till drygt hundra personer. Under 1930-talet övertogs driften av Cementakoncernen som dock lade ner verksamheten på Oaxen 1974.

"Text: Kulturmiljöer i Södertälje, Södertälje Kommun 1999"

"Ettans Ugn"

"Kalkbrottet"